My home / Inspiration / Trend / ”Lindberg var perfektionist...
Kanterna på muggarna putsas fria från märken och skavanker. Nackdelen med benporslin är att det lätt blir skevt, men genom att man klistrar fast muggarna upp och ner på en ring håller de formen i ugnen. Klistret smälter vid 400 grader.

”Lindberg var perfektionist – och väldigt speciell”

Med självklarhet stegade Stig Lindberg in på Gustavsbergs porslinsfabrik och anställde sig själv.
Ingen blev besviken. Trettio år efter hans död har hans modeller och dekorer fått nytt liv.

AV: Viktoria Hansén Foto: Sara Ringström

Det var sommaren 1937 och han var bara 21 år när han klev in på Gustavsbergs porslinsfabrik. ”Jag funderar på att börja jobba här”, sa han till direktören Hjalmar Olson. ”Om ni ger mig jobb ska jag se till att gustavsbergarna har jobb i tio år.” Christina Strandberg, dagens vd, ­håller i en assiett med Lindbergs dekor Ribb och ler åt historien. – Vi fick inte jobb i bara tio år, utan ända fram tills nu.

I fabriken doftar det starkt av våt lera. Christina berättar att hon kände doften­ som barn när hon gick till skolan och ­lerbåten kom in till hamnen. Som ”Gust­avsbergsunge” skulle hon aldrig jobba i fabriken hade hon bestämt sig för. Hon längtade till något som var finare. Men i hemlighet hyste hon en kärlek för fabri­kens värme. Hennes pappa jobbade där, liksom hennes mamma och morfar, och Christina älskade sitt sommarjobb i fabriken.­ Christina utbildade sig till ­organisatör inom stat och landsting. Men av en slump hamnade hon ändå på porslinsfabriken för femton år sedan, och sedan fem år är hon vd.

I dag är det en vit vinterdag och de stora ugnarna värmer skönt inne i fabriken. Ugnarna är fabrikens enda värmekällor. Gott på vintern, lite för varmt på sommaren. Sedan 1825 har porslin tillverkats här. Sedan 1864 görs det fina benporslinet på Gustavsbergs porslinsfabrik och det är det enda stället i Norden som tillverkar benporslin. – Benporslin innehåller minst 45 procent benaska från kreatur, resten består av olika slags leror. Porslinet är extremt hårt och tåligt, säger Christina Strandberg.

Fabriken har återgått till det sätt man producerade porslin på före 70- och 80-talen. – Vi har inga stora maskiner längre utan gör det allra mesta för hand. Våra händer tar i föremålet 40 gånger innan det blir klart. Självklart skulle vi kunna ha en robot som sprutar ut muggar men har man väl startat roboten måste den vara igång för att vara lönsam. Vi har inte ­behov av kvantitet. I stället för att satsa på den mugg­sprutande roboten har Gustavsbergs porslinsfabrik valt att producera efter kundens efterfrågan. På så sätt kan de vara flexibla och det har visat sig vara mer lönsamt, och dessutom uppskattat av kunderna eftersom allt är handgjort. Fabriken har tjugo anställda, varav femton­ arbetar med produktionen. Vid ett bord sitter­ Aili Huhtala och slipar ner de vassa kanterna på de nygjorda muggarna. Modellen heter LI där L:et står för Lindberg och I:et markerar var i ordningen modellen kommer i Lindbergs produktion. LI är formgiven någon gång under ­tidigt 50-tal och finns i flera olika dekorer.

Sedan 2003 har Gustavsbergs porslinsfabrik återupptagit tio av Stig Lindbergs dekorer i sin produktion. – Vi fick så många förfrågningar, särskilt från Japan, att vi bestämde oss för att börja tillverka de gamla klassikerna igen. Antikhandlarna var rädda för att originalen skulle förlora i värde, men det verkar inte ha hänt, säger Christina Strandberg. Den första dekoren som väcktes ur sin ­törnrosasömn 2003 var Ribb. Den tillverkades­ mellan 1955 och 1974. Sedan var det dags för den kanske mest älskade modellen av alla Lindbergs verk – Berså. – Jag var tvungen att leta i arkiven efter den exakta gröna nyansen på bladen. De gamla föremålen har slitits i disken så det var svårt att utgå från dem. När jag letade i arkiven hittade jag Adam som fanns i produktion 1959–1974 och tänkte att vi skulle testa den på samma gång. Det visade sig vara ett bra beslut. I dag är Adam, Berså och Ribb tillsammans med en ­annan klassiker, Snövit, Gustavsbergs ­bästsäljare. – En del frågar om Gustavsberg inte ska se framåt och utvecklas. Men jag anser att vi inte kan strunta i en sådan här skatt som Lindberg lämnade efter sig. Och vi hinner utvecklas också. För att det inte ska råda något tvivel om att porslinet är nytillverkat märks varje del med tillverkningsår.

Vid glasyren hittar vi Matti Kuurberg. Han har jobbat i fabriken sedan den första juni 1964 och är den ende där i dag som har arbetat tillsammans med Stig Lindberg. – Jo, han var lite halvvild. Kreativ och konstnärlig. Hans idéer sträckte sig långt. ­Kanske lite väl långt, en del saker var helt ­enkelt inte möjliga att genomföra. Jag minns att ateljéfolket protesterade ibland, säger Matti Kuurberg och skrattar. Han går och hämtar ett fat ur servisen Birka som Lindberg ritade på 70-talet. Matti stryker med fingrarna över glasyren. – De här prickarna. De var inte lätta att ta fram, och de skulle vara exakt så här stora ­enligt Lindberg. I flera månader arbetade Matti på att få fram prickarna. Genom att sikta färgpigment ­genom en sorts sil fick Matti till slut ordning på dem, och under alla år Birka var i produktion handsiktades färgpigmentet till glasyren. – Lindberg var perfektionist och väldigt speciell. Vi var väl lika tokiga, han och jag. Jag trivdes alltid att jobba med honom. En del ­säger att han var vrång, men det såg jag inget av.

Stig Lindberg verkar inte ha lämnat någon oberörd, och det finns många historier om honom. Till exempel om hur han var så ivrig och yvig när han skulle granska de anställdas arbete att han ofta tappade porslinet i golvet med ett kras. Eller hur han stack in huvudet i en ugn för att kontrollera varför den inte fungerade och för att se bättre tände sin cigarettändare – och poff! Ugnen startade med en smäll.  Lindberg undkom med brända ögonbryn. Han var energisk och spontan, provo­cerade­ en hel del människor men lekfullheten fanns där hela tiden trots att han arbetade hårt och var oerhört produktiv.  Hans mönster, både när det gäller porslin och ­textilier, ­skiljer sig mycket från den nordiska stram­heten och ­minimalismen. Stig Lindberg ­illustrerade också barnböcker, en av de kändaste är kanske ”Krakel Spektakel” av Lennart­ Hellsing, och designade tv-apparater för Luma. Mellan 1949 och 1957 var Lindberg konstnärligt ledare på Gustavsberg och blev sedan lärare och så småningom rektor på Konstfack. 1971 återkom Lindberg till Gustavsberg som konstnärlig ledare och var fram till sin död 1982 knuten till fabriken. En tusenkonstnär som inte bara låg helt rätt i sin egen tid, utan som också lyckades behålla sin popularitet ända fram till att formerna och färgerna gått in i sin andra ­guldålder.